Innan du läser det här inlägget vill jag varna dig som tycker att kost, träning och ätstörningar är triggande att fråga dig själv om du vill läsa det här inlägget. Det är från mina år som sjuk och är något som varit efterfrågat av många, så här kommer min historia 💛Om jag en dag skulle få äran att skriva en bok så skulle den börja något liknande med ''dagen jag fyllde tretton år och började en ny tid i livet på Ängelholms enda högstadieskolan förändrades allt, men inte som jag förväntade mig'' Det var här, i den groteska byggnaden som var utsmyckad med bruna tegelstenar, som mina år av att vara sjuk i anorexia- och bulimi nervosa skulle få sitt startskott. Jag var en glad liten påg i mina bästa år och hade aldrig ägnat en tanke åt min kropp. Den var gjord för att leka med mina vänner som bodde på samma gata, gå på disco då inträdet kostade 10kr och det bästa jag visste var när det doftade nybakat i huset då mamma varit igång.Men en dag skulle allting förändras på grund av min sjuksköterskas uppmaning, ''du borde gå ner 20kg och du ska göra det nu. Varje måndag vill jag att du kommer hit och väger dig för att vi ska kunna följa din viktkurva''. Jag var 13 år. Jag har letat med lykta i mitt arkiv, innan sociala medier blev något man använde varje dag, efter bilder från tiden som jag så gärna glömmer. Men det finns inte mycket spår från de jobbiga åren. Men här är en bild på gräsmattan från mitt barndomshem där jag på grund av allt självhat valt att täcka över min bild. Det som definierade mig var min kropp och människors bekräftelse att jag var smal. Allting började som en vanlig viktnedgång då ställde om och åt nyttigare, mindre portioner, och började motionera regelbundet. Jag började snabbt experimentera hur min kropp skulle reagera om jag hoppade över en måltid med jämna mellanrum och tränade lite hårdare, lite längre. Någonstans där började jag experimentera med att framkalla uppkastningar på eget bevåg, jag blev bulimiker. Resultaten kom snabbare och snabbare. Jag blev direkt fast i ett destruktiv mönster där jag började trappa ner på mitt matintag och dagligen skulle över tusen situps göras och timmar av konditionsträning. Jag rasade i vikt och ingenting annat betydde något. I svaga stunder hetsåt jag tusentals kalorier för att sedan sätta på duschen och framkalla upp allting igen tills kroppen krampade. Jag nådde som lägst 43 ynka kilogram. Om någon verkligen hade viljat bryta mig på mitten hade det nog gått. Jag förlorade mig själv i självhat, ångest och funderade ofta på om det var värt att finnas kvar på jorden. Jag var till problem för mig själv och andra i min närhet. När jag tänker tillbaka på den tiden minns jag extra tydligt hur min far kom in till mitt rum om nätterna för att se om jag fortfarande andades eller om min kropp gett upp. Jag kommer ihåg våra besök hos dietister och psykologer där det enda som hände var att jag blev upprörd och frustrerad över att jag inte tyckte någon förstod mig. Då blev jag ännu mer motiverad till att bli ännu smalare. En sommarkväll på stranden med min klass när sjukdomen börjat få ett ordentligt grepp om mig. Jag minns så tydligt hur jag såg dessa bilder och älskade att jag kunde se mina revben så tydligt. En bekräftelse, motivation, när det kanske egentligen borde fått mig att höja på ögonbrynen? Det var som att bli blind, det enda jag såg var kroppen som ett verktyg att uppnå självförverkligandet av självhat som fanns inom mig själv.Månader gick, år gick, och vi kämpade på i min familj. Alla blev berörda och även om jag inte såg det då, kan jag se det nu. Vändpunkten kom en farsdag då min familj kallade ut mig till ett familjemöte och vi alla bröt ihop över rädslan att jag kanske inte skulle finnas kvar om sjukdomen fick fortsatt grepp om mig. Vi alla grät. Där och då började det vända. Jag minns inte så mycket från den stunden förutom att musiken blev min räddning. När jag inte längre kunde agera på mina känslor genom träning, hetsätning eller svält så hjälpte musiken mig att förstå och förmedla hur jag faktiskt mådde. Det gör den en idag. Jag är så otroligt tacksam för vändningen som kom den farsdag och att efter alla dessa år kunna se tillbaka på det som något väldigt lärorikt.Idag är jag väldigt mån om mig själv, fysiskt som mentalt, men framförallt den psykiska hälsan. Jag känner alltid efter om energin som finns för dagen räcker till alla måsten. Jag brukar kalla det att lyssna till min dagsform. I praktiken innebär detta att känna in och förstå vilka resurser man har att jobba med för dagen. Därefter ser man över dagen och börjar prioritera det som måste göras, roliga som tråkiga saker, och sådant som kan vänta. Jag kommer aldrig tumma på det. Ibland när jag försöker förklara för människor varför jag kanske inte vill eller rent av orkar göra sådant som andra i min ålder gör så förklarar jag det bäst så här: om jag tidigare hade resurser om 100% har jag idag 75%. Mina år som sjuk har satt sina spår och finns ännu idag kvar, om än i väldigt små portioner, men framförallt märker jag det på min ork. Jag orkar inte lika mycket som förr, blir trött fysiskt och psykiskt och behöver gå till sidan för att ladda mina batterier. Till dig som kämpar i det tysta eller du som anhörig och behöver någon att prata med så finns det hjälp att få. Jag listar några nedanför och vill också säga till till dig som inte tror att du orkar kämpa längre: Du orkar, livet är så mycket mer än din sjukdom och det finns så mycket fint som väntar dig. Ge inte upp. Jag, de som älskar dig, vill ha dig vid liv 💛Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar är en ideell förening som ger stöd åt personer som har ätstörningar och deras närstående, 020 – 20 80 18.Föreningen Mind är en ideell förening som erbjuder samtalsstöd och råd via föräldratelefonen, 020-85 20 00.BUP, Barn– och ungdomspsykiatri.
