<figure class="image"> </figure><p style="text-align:justify;">Maj har övergått i juni och det är officiellt sommar. Vi har njutit av tiden mellan hägg och syren och om inte alldeles för lång tid har syrenen blommat över här i syrenernas stad. Jag kan inte låta bli att titta i backspegeln och försöka minnas hur månaden faktiskt var och summera mina känslor och inse att den överväldigande känslan är kampen att försöka räcka till. Allting blommar och urkraften i mig vill pausa alla måsten och förväntningar för att sitta under en ek likt Ferdinand och dofta på de första blommorna för säsongen. Jag kom att tänka på när man var liten och sommarlovet kändes som en evighet. Den första jordgubbstårta på sommaravslutningen som mamma alltid gjort kvällen innan, den första sovmorgonen, den första övernattningen med kompisar och tankarna sträckte sig aldrig längre än till dagen därpå. Vad hände? Tänk om man hade kunnat gå tillbaka i tiden och försöka uppleva hur allting var då, men med all vetskap man har idag?</p><p style="text-align:justify;">Femton år senare, som vuxen, slungas man mellan alla projekt och måsten som måste färdigställas innan sommaren gör ankomst på riktigt. I samma veva vill man inte göra något annat än att ligga på gräsmattan och titta upp mot den stjärnklara himlen efter att solens sista strålar värmt de rosa kinderna. Jag har svårt att känna mig tillräcklig på alla plan så här års. Jag känner mig något disträ i mitt arbete, som partner, hundpappa och distanserad från mig själv. Jag missar deadlines, tappar tålamodet när hundarna sniffar för länge, när Robin inte ställer undan disken och på mig själv för att jag fyllt kalendern till bredden med måsten så att helger också vigs åt jobb. När ska man lära sig? När ska man börja förstå att ens eget värde inte ligger i sina prestationer mot andra utan gentemot en själv? När sommaren väl tar slut igen, för det gör den alltid, vill jag blicka tillbaka på den och känna att jag gav mig själv och min familj sommarens allra vackraste dagar, inte till vardagens måsten som ingen minns om hundra år. Jag tror att i slutändan är det enda vi faktiskt borde räcka till för är just oss själva. </p><p style="text-align:justify;">Under gårdagens kvällspromenad i den lummiga skogen vid Ängagården diskuterade jag och Robin om det var så att vi kanske egentligen ville bo i hus istället för lägenhet, om vi är påväg i samma riktning i livet och vad vi vill framöver och båda insåg att nu när man orkat höja blicken efter mörka månader ser man livet med hela nya ögon. Som man gör varje år. Kanske är det nu man ska försöka förverkliga drömmar som varit vilande i alldeles för många år? Eller ska man dyka ner i ännu en höst och vinter för att sedan känna livsglädjen inom sig i fyra av tolv månader på ett år? Vi kom fram till en gemensam väg framåt som plötsligt kändes lika klar som solens strålar på en vacker dag i juli och oavsett hur lång tid det tar att nå dit, så är vi på väg 💛 Hur känner du kring sköna maj, som för många är sköra maj? Känner du dig tillräcklig?</p>
