Glad lördag vänner! Sveper inte veckorna förbi? Det kändes som jag nyligen satt i sängen med min kaffekopp och skrev måndagens inlägg. Nu är det lördag, solen skiner och det känns som intryck för en hel livstid har hunnit svepa förbi. Dagarna och nätterna blir ljusare för varje dag som går och det känns som vanligt när vårens knoppar brister att även någonting inom mig brister. Från att ha varit lugn och sammanbiten och tänkt att sommaren är långt bort är den nu bara någon vecka bort. Jag har så många förväntningar, förhoppningar och drömmar om vad sommaren ska vara. Jag får ofta frågor om hur det är med min hälsa och framförallt min rygg då många av er följt mig genom åren. Jag tänkte därför ägna dagens inlägg åt den frågan, håll i hatten. Det blir ett långt inlägg.Förra året var inget år som går till historieböckerna och om det gick skulle jag helst glömma allting som hände. Jag har pratat om det här på Instagram förr men inte lyft det till ytan hur hemskt det faktiskt var. Jag drabbades av två stycken grova diskbråck i längdryggen, för att vara mer exakt i L5 och L4-nerverna, i tre olika omgångar. Det började lite smått i början på februari när vi börjat en träningsutmaning och jag bollade ett heltidsjobb med mitt egna företag och allt annat i vardagen. Plötsligt en dag small det till och jag började känna en smärta som jag tidigare aldrig upplevt. Det var som att någon, förlåt för målande och grova bilder, högg mig med en kniv i benet gång på gång. Då trodde jag och alla naprapater jag besökte att det bara var en inflammation, så det var bara att vänta ut det hela. Trodde jag. En månad senare med samma problem klarade jag inte längre av att stå ut med smärtan och fick lägga mig i baksätet i vår lilla bil och bli skjutsad till akuten. Väl inne på akuten ber jag förtvivlat om hjälp och en brits att få ligga på medan jag väntar i väntrummet men ingenting sådant fanns att tillgå så jag fick lägga mig ner på på det kalla klinkergolvet inne på akuten och vänta snällt på min tur, men det var allt annat än trevligt. Jag låg med ansiktet neråt och försökte stänga ute smärtan så pass mycket att en läkare fick komma ut och dubbelkolla hur jag mådde. Till slut när jag fick besöka en läkare blev jag tillsagd ännu en gång blir jag tillsagd att det är en inflammation i benen men den här gången i samtliga muskelfästen. Med ny antibiotika skulle det gå över inom loppet om en vecka. Smärtan blev bara värre och efter många men lyckades vi boka en magnetröntgen genom privata kontakter och då fick jag det konstaterat: två grova diskbråck som vid första anblick behövde opereras, snarast. Jag var absolut inte lika munter som det ser ut på bilden men vad ska man göra när man ser sin egen spegelbild efter månader av smärta och på något konstigt sätt numera föreställer sig att det här är ens nya vardag? Bilderna konstaterade som sagt det värsta tänkbara och för att ta mig vidare var en operation tvungen att ske, men det fanns tyvärr inga tider på sikt och jag fick snällt vänta. Jag låg förlamad i sängen och fick hjälp av sambon med nästan allting då mina ben inte klarade av att bära mig mer än någon meter. Utelämnande? Töntig? Överdrivande? Det tänker säkert någon av er som orkat läsa er ner hit men jag vill bara visa er hur det faktiskt var. Det enda botemedlet var att vila, försöka röra på sig så gott som det går och hoppas på att diskarna som läckte skulle börja torka upp. Veckorna gick och från att ha börjat känna av allt detta i tråkiga februari närmade vi oss nu juni månad. Jag hade sagt upp mig då jag fått ett nytt jobb som skulle börja i augusti och tänkte att jag skulle njuta av en lång sommar men ännu en gång skulle allting ta sig en vändning. Mitt i allt detta hade vi också köpt en ny lägenhet på fjärde våningen utan hiss, hur skulle det ens gå? Det var dagen innan vi skulle få våra nycklar, den 14 juni, och min kropp kändes något bättre. Vi sitter vid köksbordet och jag ska resa mig upp för att gå till badrummet när hela kroppen smäller till. Jag känner direkt att någonting hände i hela mig och ger ifrån mig ett ljud som varken jag eller Robin aldrig tidigare hört. Mina diskar som börjat torka började läcka igen och mitt tredje akuta diskbråck på ett halvår var ett faktum. Några timmar senare på morgonen var vi tvungna att sätta oss i en bil till Göteborg för att skriva på papperna och det var för sent för att lyckas få någon fullmakt. Gråtandes (jag) tog vi oss till Göteborg och väl inne hos mäklaren ligger jag ner i en soffa och skriver på papperna medan de andra sitter vid ett bord längre bort. Lägenheten blir våran och jag lyckas stapla mig upp för de där fyra trapporna och slänger mig ner på golvet. Där förblir jag resten av dagen innan Robin tvingas köra hem mig till mina föräldrar, två timmar bort, då min kropp la av. Jag får flytta in hos mina föräldrar då jag blir helt oförmögen att ta hand om mig själv och smärtan var värre än någonsin. Jag minns så tydligt när jag bad Robin ta bilden och muttrade att han skulle snabba sig för det gjorde så ont. För varje bild jag kommer över från den här perioden ser jag hur trött hela jag och min kropp är. Jag gick ner i vikt och kände mig svag, fysiskt och psykiskt.Det nådde en punkt där jag inte kunde gå en meter och inte varken ville äta eller dricka något då det skulle kräva att jag på alla fyra fick krypa till toaletten. Här låg jag i veckor och såg sommarens vackraste dagar svepa förbi genom ett litet fönster på nedervåningen i mina föräldrars hus medan Robin fick renovera lägenheten på egen hand och ta flera veckors obetald ledighet då allting blev kom över oss. Kampen mot klockan fanns där hela tiden, jag var tvungen att bli tillräckligt bra för att kunna ta mig upp för de där fyra trapporna. Jag fick hjälp av naparapter, fysioterapeut och googlade så att fingrarna blödde efter övningar som kunde underlätta smärtan. Det enda som hjälpte mig var faktiskt att använda föräldrarnas crosstrainer, det var som en otroligt snäll rörelse där det kändes som att jag promenerade men utan att trycket från längdryggen kändes av. Varje drag så kröp jag från sängen till maskinen och tog mig igenom en timme innan jag la mig på golvet igen och gjorde övningarna jag fått till mig. Trots de hemska månaderna hade jag till och från världens bästa sällskap, Charlie och Ralph låg alltid nära 💛Veckorna gick och med dag på crosstrainern och den lilla yogamattan blev det bättre. Jag hamnade i något tillstånd där jag accepterade utmaningen framför mig, släppte alla förväntningar på vad sommaren skulle bli och försökte bli bättre. Då var det som att någonting inom mig hände och jag tänkte: det kommer fler somrar, sköna maj kommer även nästa år och det viktigaste för mig och min familj var att bli bättre. Midsommar kom och likaså min födelsedag. Dagarna gick och juni blev juli och kroppen blev sakta men säkert bättre. Dagarna med smärta blev allt färre och livet började återgå till vad det skulle vara om även med en viss försiktighet som än idag håller sig kvar. Vi fick flytta in i lägenheten och även en tuff tid på många plan väntade så staplade vi ut oss till Hagabion för vår att fira den nya tiden i vårt liv. Nu skulle vi lämna allt det hemska bakom oss. Och nu väntar en ny sommar, en möjlighet att få revansch på allting vi missade. ''Det kommer en tid efter denna tiden''. Kram 💛
