En liten, alltid glad och något bus på gång Hannes och min pappa på mina föräldrars bröllop En kväll i juni och mina tankar börjar flyga iväg. Kanske är det den ljumma sommarkvällen som spökar, för många jordgubbar i magen som får fröna att plantera tankar inom mig (haha) eller så är det mitt undermedvetna som försöker säga någonting? Jag brukar säga att jag är en professionell dagdrömmare och fantiserar ofta om olika scenarion i livet. Hur skulle det vara om man flyttade dit, arbetade med det där, hade det där som en hobby.. Ni förstår. Men en dröm som följt med mig så länge jag kan minnas är att få göra tv. Min mamma brukar kalla mig Lill Ernst och sagt att en dag är det du som tar över Sommar med Ernst, men då blir det Sommar med Hannes. Bilden av att få komma hem till folk genom tv-rutan och dela med mig av allt det fina i livet, tankar som mat till praktiska och vackra ting, är något som gör mig höjdrädd på bästa möjliga sätt. Jag älskar att få människor att känna och framförallt att få dela upplevelser med andra människor. Nu säger jag det men om jag fick drömma stort skulle jag få ha mitt eget lilla program någonstans där jag delade med mig av allt det vackra jag tycker om på sommaren. Vi hade bakat, inrett olika hus som skriker efter kärlek, bjudit över människor för djupa samtal för att verkligen komma till kärnan om det som gör oss som människor så unika, alla olika livshistorier. Det finns ingenting jag tycker mer om än att hamna i en djup diskussion där allt det ytliga får försvinna för stunden och man verkligen ser varandra i ögonen och förlorar sig själv i varandras erfarenheter och historier. Stunden då vi är som mest sårbara är också den stunden då allt det fina går att ta på 💛Kanske kommer dagen då det där mailet kommer i min lilla inkorg, för tro mig, jag har mailat till olika produktioner och försökt få gehör för något typ av möte utan ett enda svar. Men jag tror verkligen att en skåning på 28 unga vårar, nära till känslor och kärleken till livet, kreativiteten och hemmets vackra vrån som kärna hade kunnat göra sig fint i rörligt. Framförallt så vet jag att jag hade haft så många av er som hejarklack. Kanske kommer dagen, troligtvis inte, men någonting inom mig säger ändå att jag måste våga tro på att det där fröet jag försökt plantera någon gång börjar gro till något större. Mamma, om du läser det här så lovar jag att en dag hålla dig sällskap genom tv-rutan så att det geografiska avståndet mellan oss skulle försvinna för en stund. Lilla Humpe, Lill Ernst, dina smeknamn som du också kallar mig, vill inget annat än att det också ska bli sant. Allting är möjligt. Nu är min stora dröm sagd högt och ingen annan än jag är livrädd för att ni ska tycka jag är helt bortkopplad från verkligheten, men vad är vi om vi inte vågar drömma stort? Om du frågar mig, inte mycket. Drömmar gör att vi kan förlora oss i stunder och scenarion som annars är långt bort från vår verklighet. En överlevnadsmekanism som räddat mig många gånger under mina tonår som sjuk i ätstörningar. Idag drömmer jag bara om vackra ting, vilket är skönt för mitt inre. En dag ska den lilla Hannes på bilden ovan dröm bli sann. Kram! 💛
