Äntligen fredag! God morgon vänner! Får man säga så? Jag vet att det är lite tudelat att fira att helgen närmar sig men det får man väl göra om man vill kan jag tycka. Jag tycker om min vardag, avskyr inte mina jobb och det där lilla ekorrhjulet kan till och från vara tröstande, bekvämt och mysigt. Men trots detta älskar jag helgerna för det är då vi får lämna rollerna av vilka vi förväntas vara och prestera på jobbet, i fika rummet, styrelsemötet, hos veterinären och vart vi nu befinner oss. På lördagen känner jag alltid en känsla av att man vaknar upp till ett tomt blad som är mitt att skriva. Om man tar med söndagen blir det ett dubbeluppslag med ännu mer att fylla.Men ännu är det inte helg utan det är några timmar kvar av arbetsdagen och samtidigt som jag skriver detta sneglar jag på buketten luktärtor som vi plockade häromdagen. Det är som ni alla redan vet vi det här laget, för jag tjatar om det så ofta, vårt första år med en liten trädgård och nu är det äntligen tiden på året då vi kan börja skörda de blommor vi förodlade i våras. Robin testade att odla luktärtor på vår balkong förra året men med minimal utdelning, så i år gav han sig på det igen på största allvar. Jag tackade och tog emot då jag bara av att höra hans storslagna planer såg framför mig hur trädgårdens olika hörn skulle blomma och dofta gott. Hur känns det då att kunna plocka in blommorna man själv sått? Helt fantastiskt. En rikedom jag aldrig tidigare känt. Jag vet inte riktigt vad det beror på men något inom mig tror det är på grund av att man fått följa något från ett litet frö till en kraftig planta som numera slingrar sig upp längs spaljéerna. Ett litet knippe som ska få följa med och hamna på nattduksbordet 💛 I en annan vrå av trädgården har dahliorna börjat ta för sig och hur vackra är de inte? Dock har jag upptäckt att bladlössen börjat göra sig hemmastadda på mina små bebisar, så idag ska jag ta mig dit med en liten sprayflaska med vatten och såpa och snällt be de lämna vår trädgård. Jag vill också ägna det här inlägget några meningar kring den där rosa skjortan och vad den betyder för mig. I så många år kände jag mig annorlunda från alla i min omgivning då jag är homosexuell. Jag har varit ''ute'' med det sedan jag mina tidiga tonår och aldrig skämts för att älska någon av samma kön. Men det har under alla år alltid funnits andra som haft problem med detta och gärna viljat berätta för mig hur fel det är. Om det inte var skällsord och fysisk mobbning i skolkorridorerna så är det meddelanden som kommer in på min Instagram. Idag har jag varken lust eller ork att ägna dem där människorna en enda tanke men jag vet att det finns så många där ute som kämpar för att våga erkänna för sig själva att de är värdiga att få älska och bli älskad men också för att omvärlden ska acceptera de. Det är så tydligt i vårt samhälle vad som är manligt och feminint och vi blir ständigt påminda om det. Den rosa skjortan, som många andra kläder i min garderob, är från damavdelningen då jag tycker att det finns en brist på variation bland herrkläder i form av färg, mönster och form. Hannes för 5 år sedan hade aldrig vågat köpa ett klädesplagg på kvinnoavdelningen och ännu mindre berätta det för andra. Då hade han rest sin gard och varit redo för kommentarer. Idag lever och är jag mig själv fullt ut och ber inte om ursäkt eller skäms för det. En liten skjorta, som i mångas ögon inte betyder en skvätt, hade betytt mycket för 20 åriga Hannes. Med förhoppning om att du som läser detta vågar vara dig själv, älska den du vill och får känna dig trygg, så vill jag önska dig en fin start på fredagen och helgen. Kom ihåg att du är värdefull! Kram 💛Klicka gärna på det lilla hjärtat om du tyckte om inlägget.
